det hållbara livet

om miljö, hälsa, mat och annat livsviktigt

Archive for the month “mars, 2014”

Dags för action månne?

Idag släppte FN:s klimatpanel (IPCC) sin femte rapport om klimatförändringarna i världen. För den som vill läsa hela rapporten så finns den här, där finns också en två-sidig sammanfattning om man inte orkar läsa hela. För den som tycker också det är för mycket text så har jag tagit med IPCCs fyra viktigaste budskap:

Observed Changes in the Climate System

 

Warming of the climate system is unequivocal, and since the 1950s, many of the observed changes are unprecedented over

decades to millennia. The atmosphere and ocean have warmed, the amounts of snow and ice have diminished, sea level

has risen, and the concentrations of greenhouse gases have increased.

Drivers of Climate Change

 

Total radiative forcing is positive, and has led to an uptake of energy by the climate system. The largest contribution to total

radiative forcing is caused by the increase in the atmospheric concentration of CO2 since 1750.

Understanding the Climate System and its Recent Changes

 

Human influence on the climate system is clear. This is evident from the increasing greenhouse gas concentrations in the

atmosphere, positive radiative forcing, observed warming, and understanding of the climate system.

Future Global and Regional Climate Change

Continued emissions of greenhouse gases will cause further warming and changes in all components of the climate system.

Limiting climate change will require substantial and sustained reductions of greenhouse gas emissions.

Jag har inte följt de tidigare rapporterna annat än vad som skrivits om dem i media men det står i  alla fall klart att IPCC aldrig varit tydligare i sina s.k statements.  T.ex att det existerar klimatförändringar (no shit!), att människan påverkar klimatsystemen (no shit!) och att fortsatta utsläpp av växthusgaser driver på uppvärmningen ytterligare och det behövs omfattande minskningar av dessa gaser för minska klimatförändringarna. Som sagt, no shit!?

Jag känner så här; kanske att det nu inte längre behövs fler rapporter som visar på exakt hur mycket av klimatförändringarna som vi människor ligger bakom, eller med vilken säkerhet vi kan säga om jorden kommer värmas upp 2, 3 eller 4 grader år 2030, 2040 eller 2050. Kanske att vi alla – politiker såväl som du och jag – bara kan börja agera på allvar. Och det NU. Det skulle vara fantastiskt.

 

 

 

Från Konsum till konsumism

Nu tänkte jag skriva om att köpa, shoppa, konsumera; varför jag känner att den här aktiviteten har gått helt överstyr och vad jag själv tänker göra åt saken.

När jag var mindre och växte upp så var normen att saker jag fick, var saker jag behövde. Det kunde vara ärvt av min storebror eller andra äldre släktingar och vänner men rätt ofta var det helt nya.  Det sistnämnda tyckte jag var roligast – kanske hade jag t.o.m fått tycka till om vilken höstjacka ur Ellos-katalogen jag ville ha. I alla fall är det så jag minns det. Som jag minns det blev det också till slut det som var mest praktiskt, enligt mina föräldrar. Praktiskt var nog ledordet. Jag ville ha en stor Swatch-klocka i neonfärger och syntetarmband, jag fick en liten Certina med brunt läderarmband. Jag ville ha en frän chockrosa börs (plånbok för er söderifrån), jag fick en portmonnä i svart läder. När jag blev lite äldre, typ högstadiet och ännu mer gymnasiet, och behovet att uttrycka mig genom utseende och klädsel växte men inte pengarna för att möjliggöra det genom köpta kläder, så gick jag ständigt igenom vinden hos farmor och mormor och morfar på jakt efter gamla kläder som jag kunde använda. Nästan alltid hittade jag något som jag var nöjd med och som jag sen flitigt använde. När jag sen började tjäna egna pengar så var känslan att kunna köpa vad jag ville (nåja…) enorm. Det var liksom det största av allt – jag kan SHOPPA, inte bara saker jag behöver utan saker jag VILL HA! Att jag också i vuxen ålder bott så att det varit nära och lättillgängligt till alla möjliga butiker och gallerior har ju gjort frestelsen än större (bor man med i princip bara en Konsum i byn, och en Domus i grannstan så blir man ju inte riktigt lika köpsugen…). Periodvis har jag jobbat väldigt mycket och när det då blev lite lugnare någon dag eller period så var nästan det bästa jag visste att ”gå i affärer” och ofta slank det ned både en, två och fem saker. Det var både kul och avkopplande – just då, men den känslan var ju så att säga övergående. Till mitt försvar ska jag väl säga att jag faktiskt nästan alltid verkligen använt det jag köpt, jag tar hand om mina kläder/skor/etc och skänker bort det jag inte använder men ändock – det är rätt få saker av allt jag köpt de senaste åren som jag verkligen BEHÖVT. Tittar man i nästan vilken tidning, magasin, annons etc som helst så signalerar det ju inte riktigt det dock; ”Med den här soffan/tröjan/kudden/bordet/väskan/servettringen i din ägo så kommer du att bli en bättre människa och alla kommer tycka om dig”, typ… Det som jag stör mig mer och mer på är att samhället bygger på att vi shoppar och konsumerar så att ”hjulen hålls igång” och den kära tillväxten kan fortsätta, och för att det ska hända så måste vi tro att vi behöver allt S**T som står till buds, annars kommer vi att inte bli lyckade och framgångsrika/halka ned på statusstegen/gå under. Det här är ju så fel och så tragiskt och jag tror alla vet att det budskapet såklart inte är sant men ändå påverkas vi nog alla av det på något sätt. Så, nu är cirkeln sluten och jag är tillbaka i det jag lärde mig när jag växte upp (tack mamma & pappa) – köpa/skaffa saker gör man när man verkligen behöver något. Och knappt ens då.

Min actionplan gällande shopping och konsumtion:

  • Köpstopp resten av året (som ett test) av nya prylar, kläder, skor, second hand är ok.
  • Alltid kolla om det finns second hand först gällande saker o kläder till vår dotter
  • Alltid lämna in avlagda kläder o skor till återvinning eller Erikshjälpen o dyl organisationer

PS: Det finns en massa bra skrivet i ämnet konsumtion och hur den måste ändras för att vi ska kunna få ett hållbart samhälle, återkommer till lite tips i ett senare inlägg DS

PS2: Det här ämnet engagerar mig rätt mycket så det är högst troligt att jag återkommer till det fler gånger 🙂 DS2

Äta bör man…

Det här inlägget ska handla om mat som en del i min bantningskur, CO2-bantning och inget annat om någon skulle ha missat det. Jag tycker dock att mat är svårt att skriva om för det väcker så mycket känslor hos människor. Det finns så mycket dåligt samvete just kring mat; man äter för mycket, för lite, för ofta, för sällan, för dåligt, för lite fett, för mycket fett.  Och så kommer det en ny diet vartannat år som skapar någon slags masspsykos och som ”alla” hänger på i några månader samtidigt som det självklart ska krängas minst 25 kokböcker i ämnet som man måste ha annars dör man, typ. Tills nästa diet dyker upp runt hörnet. Samma sak med mattrender – surdegsbak, korvstoppning, ölbryggning och allt vad det nu är som är hett för stunden, hett tills trenden nått från Hornstull till den s.k Stora Massan och kokboksförsäljningen peakat. Personligen är jag helt totalt ointresserad av dieter och mattrender, annat än som fenomen. Men, jag vill gärna äta GOD mat, och det är ju inte svårt för det berättar ju mina smaklökar för mig. Sen vill jag att den ska vara NYTTIG, och då börjar det bli lite svårare för vem och vad ska man tro på när man ser den ena tvärsäkra rapporten efter den andra om vad du bör äta och alla säger olika. Sen har det på senare år – särskilt sedan min dotter föddes – blivit viktigt att maten ska innehålla så mycket…mat som möjligt och så lite skit som möjligt, typ bekämpningsmedel, kemikalier och konstiga tillsatser som jag inte kan uttala. Så melodin för mig och oss har blivit att köpa ekologiskt i allt som det bara går (kommer återkomma till eko i senare inlägg) för i det så får jag oftast den godaste och vad jag tror den nyttigaste maten – för oss och för hela planeten. DOCK, jag är lat, upplever mig inte sällan ha tidsbrist i köket och går då lite för mycket på rutin och gör saker som ”vi alltid gjort”. Typ lagar samma rätter fast med ekoingredienser. I och med det här testet (Klimatkontot) så har det ändå blivit klarare för mig att det är värt att också lägga lite mer tid på att tänka på fördelningen mellan t.ex kött, fisk o fågel, mellan grönsallad o rotfrukter, på hur mycket mat vi slänger (här ska min man ha supercred som nästan aldrig slänger något utan istället rör ihop de mest konstiga, men oftast goda rätterna). Så min actionplan del två blir följande:

Mat

  • Inte slänga någon mat (lära av min man)
  • Byta nötkött mot viltkött (heey, jag är ju uppvuxen på älgkött, det här blir en baggis!)
  • Skippa fläskkött (inte så förtjust i det så ingen större uppoffring)
  • Äta mer fisk (heey, jag är ju också uppvuxen på röding o öring, varför äter jag inte det oftare?)
  • Laga fler vegetariska rätter per vecka (i inspirationssyfte så finns det måååånga bloggar om vegtarisk mat. Och kokböcker…)
  • Dra ned något på mejeriprodukter (lite ost och en skvätt mjölk i kaffet tror jag får rymmas)

I min kalkyl så tar det mina utsläpp från 1,5 ton till 1 ton. Alltid en början.

Om man som jag tycker det är en djungel det här med kött o märkningar och vad som är bäst för klimatet, biologiska mångfalden etc så kan jag rekommendera den grymma Köttguiden. Har träffat Elin Röös som är hjärnan bakom denna, superbra initiativ!

Nästa inlägg blir om konsumtion och shopping. Känner redan pulsen öka. Vi hörs!

Dieten påbörjad

Nu har jag sovit på saken och förlikat mig med mitt resultat. Tillsammans med upplyftande hejarop från snälla människor i min bekantskapskrets så känner jag mig redo att inleda första delen CO2-minskningsdiet.

Men först känner jag ett behov av att dels komma med en liten förklaring till mitt särdeles kassa resultat  dels lufta lite tankar kring resande. Det som allra mest gör att mina koldioxidutsläpp drar iväg är utan tvekan flygresor. Tyvärr är det så att jag i de jobb jag har haft alltid haft resor som ingått, och ofta med flyg. Jobbresor är ju lite svårare att styra över, åtminstone har det varit min ursäkt för jag har ju faktiskt TÄNKT på det även innan. I höstas byte jag jobb och då har resandet intensifierats; nu har jag flygresor t.o.r Skåne (+ taxi t.o.r Arlanda + hyrbil i Skåne för att ta mig från Sturup…ni hör ju, crazy!!) var och varannan vecka. Privat har jag tänkt att ”nämen, vi reser väldigt lite, bara nån kortare resa inom Europa och kanske typ Kanarieöarna sådär, verkligen inget att tala om, man måste ju få UNNA sig”. Det är ju just det här som är problemet – att resa med flyg har blivit så sjukt billigt att det normala för väldigt många – bland annat för oss – har blivit att åka en, två, tre gånger utomlands per år och då alltid med flyg. Helst ska man ju iväg på en långresa också för att man verkligen ska kunna SLAPPNA AV…Jag har verkligen inget emot att folk reser, särskilt när det gäller att uppleva och  lära sig om andra kulturer (vilket är nog så viktigt i dessa dagar när främlingsfientlighet och protektionism tycks breda ut sig) men något har gått fel när det kostar 500 spänn att åka t.o.r t London eller 3000 för en Thailandsresa. Vi betalar inte det riktiga priset, det gör miljön och våra barn och barnbarn. För att exemplifiera att jag är en lika god kålsupare (och varifrån kommer det uttrycket f.ö?!) så har jag en riktig skämsresa att berätta om. Jag var mellan två jobb och skulle UNNA mig en Parisresa (Paris är min faiblesse här i livet). Så jag spontanbokade en resa dit som varade i hela 36 timmar under vilka jag hann – träffa en kär gammal vän men också bränna en oförsvarbart stor summa pengar på kläder, skor och annat jag verkligen kunde varit utan. Men då tyckte jag att ”det här är jag VÄRD”. Det är så jag vill kräkas idag när jag tänker på det. Och jag som aldrig flugit eller varit utanför Norden innan jag fyllt 19, var kom det här ifrån? Vår dotter som är tre har flugit till Alicante, Dubrovnik, Gran Canaria och Palma (om jag inte glömt något), det är att flyga som är ”smester” för henne. Hon är TRE liksom!

Okej, jag skulle kunna gå på länge om detta men nu ska jag komma till min actionplan – tar resorna först så får jag ta resten i ett senare inlägg.

Resor:

  • Jag ska byta ut så många av dessa jobbflygresor det går mot tåg. Det kommer betyda att jag blir borta hemifrån lite mer vilket svider och det kräver mycket mer reseplanering. Plus att jag faktiskt inte vet om det praktiskt kommer att fungera men jag måste ju försöka.
  • Minska privata flygresor. Jag nöjer mig med att skriva att vi alltid måste titta på alternativa sätt att resa, inte förutsätta att man alltid måste flyga. Igen, det kräver mer planering och det blir lite mer omak.
  • Ta reda på om det finns någon ”klimatkompenseringsmodell” som faktiskt fungerar, har hört om några som jag ska kolla upp.

Hörs snart igen!

”Om alla gjorde som jag…”

Så, nu har jag det svart på vitt exakt (eller i alla fall rätt nära) hur ohållbart det skulle vara att fortsätta leva på det sätt jag gör idag. Kommer snart till det svidande resultatet…

Jag googlade på ”beräkna koldioxidutsläpp” och ”beräkna koldioxidavtryck” och fick upp olika förslag på kalkylatorer, t.ex dessa My Footprint och WWF. Jag valde till sluta att använda Klimatkontot för att den både var enkel att använda och förstå och kändes grundlig i beräkningarna. Och så är det IVL Svenska Miljöinstitutet som står bakom Klimatkontot så metoden och beräkningarna är anpassade efter svenska förhållanden. Man svarar alltså på ett antal frågor gällande bostad, resor, mat, shopping och återvinning och får då veta hur många ton koldioxid man släpper ut under ett år. Det som man brukar säga att vi borde ligga på för att det ska vara hållbart är max 1,5 ton/capita. I Sverige ligger den offentliga konsumtionens koldioxidutsläpp per person (Offentlig konsumtion inkluderar de utsläpp som orsakas av produktion av sådant som finansieras med skattemedel) på två ton…Alltså, även om man som privatperson lyckas bli helt klimatneutral, vilket är typ omöjligt, så är det ändå ohållbart för att vi i Sverige som land har så pass stora utsläpp. Muntert, eller hur? Men det finns MASSOR att göra som privatperson, snittet i världen ligger på fem ton CO2/capita och vi i Sverige släpper ut åtta ton CO2 (tio om man räknar in den offentliga delen). MASSOR att göra som sagt.

Så vad hamnade jag på nu då? Jag dog när jag såg resultatet. 12,2 ton CO2 – TOLVKOMMATVÅTON! 50% över snittet i Sverige som i sig ligger alldeles för högt. På Klimatkontot så finns det en väldigt nyttig funktion som heter ”Om alla gjorde som jag”, för min del kommer följande information upp:

Mitt resultat 12 ton CO2e
X Jordens befolkning 6 800 000 000

= 82 753 567 504 ton CO2e per år

Detta är högre än världens totala utsläpp av växthusgaser som idag ligger på ca 50 miljarder ton CO2e per år (Rogner et al, 2007). Om alla människor skulle sträva till samma utsläppsintensiva konsumtion som du skulle de globala utsläppen öka under en lång tid framöver. Detta är precis motsatsen för vad som krävs om klimatmålen ska nås: utsläppen måste börja sjunka inom en snar framtid (Naturvårdsverket, 2008).
Jag känner att jag behöver sova på det här innan jag kan ta fram en actionplan, det kommer krävas lite mer ansträngning, om jag uttrycker mig milt, för att koldioxidbanta till en hållbar eller i varje fall anständig nivå…

Post Navigation